När jag ögnade ledarsidan i Borås Tidning föll orden på följande citat.
Vi har ingen rätt att dela landet, inte genom ord, inte genom handling, inte genom tyst samtycke och inte genom ursäkter. Vi måste offra våra liv för att göra Judéen och Samarien (Västbanken) till en del av Israel.
Marie Anell skriver om Shimon Peres, men orden visar sig vara från Israels utbildningsminister, Naftali Bennet. Uttalade i oktober 2016. I ett nötskal beskriver det de spänningar som finns mellan Israel och Palestina, och svårigheterna att finna en form för fredlig samexistens.
Hon avslutar sina funderingar med följande: ”Naftali Bennets senaste uttalande visar att dagens Israel befinner sig mycket närmare ett nytt krig än en bestående fred.”
Mina tankar gör ett brant kast till ett citat jag tuggat lite på. Det är Gerard Hughes som skriver:
Vår enda trygghet ligger i att Gud finns till, inte i vår beskrivning av honom.
Anledningen att jag kommer att tänka på detta är min egen bakgrund. När jag växte upp kändes det som att olika frikyrkliga samfund kunde stå långt ifrån varandra. Pingst trodde si, missionarna så och Svenska kyrkan något annat. För att inte tala om vad katolikerna trodde på…
Det fanns mycket tydliga fållor, och var och en verkade försvara sin tro. Det var kanske inte krig, men rejäla spänningar, upplevde jag.
Men tiderna har förändrats. Idag vet många unga inte om någon skillnad mellan olika samfund. Än mindre vad som karaktäriserar deras tro.
Och det är i det perspektivet jag ser det befriande i Hughes ord:
Vår enda trygghet ligger i att Gud finns till, inte i vår beskrivning av honom.
Vi kan hoppas att det är en beskrivning av den ekumeniska utveckling. Men situationen i och kring Israel… fred och försoning verkar tyvärr mycket långt borta. Det verkar som om alltför många på båda sidor enbart finner trygghet i sin egen beskrivning av situationen.
Foton: Pete Chappell och Nico Design (flickr)
