En träff till i kyrkan!

Jag läser Trevor Hudsons bok Beyond loneliness. I den citerar han en person som av pastorn får frågan om han kan komma på en träff i kyrkan. Denne ger ett tänkvärt svar:

Jag vill inte ägna mer tid åt att göra saker i kyrkan. Varje dag, måndag till fredag, är jag på jobbet. Jag åker hemifrån vid sju på morgonen och kommer hem vid artontiden. Det är där jag behöver vara en Kristi efterföljare – på jobbet – inte bara i kyrkolokalen.

Jag behöver hjälp med några etiska dilemma jag möter på min arbetsplats. Jag behöver veta vad det innebär att autentiskt älska och tjäna andra på jobbet. Jag behöver veta hur jag försäkrar mig att mitt arbete bidrar till godhet och välsignelse där jag finns.

När jag kommer hem från arbetet vill jag inte bege mig ut igen för att bidra med något i kyrkan. Jag har försökt att leva som Jesus vän hela dagen på jobbet.

Onsdag: Enhet eller splittring?

När jag ögnade ledarsidan i Borås Tidning föll orden på följande citat.

Vi har ingen rätt att dela landet, inte genom ord, inte genom handling, inte genom tyst samtycke och inte genom ursäkter. Vi måste offra våra liv för att göra Judéen och Samarien (Västbanken) till en del av Israel.

Marie Anell skriver om Shimon Peres, men orden visar sig vara från Israels utbildningsminister, Naftali Bennet. Uttalade i oktober 2016. I ett nötskal beskriver det de spänningar som finns mellan Israel och Palestina, och svårigheterna att finna en form för fredlig samexistens.

Hon avslutar sina funderingar med följande: ”Naftali Bennets senaste uttalande visar att dagens Israel befinner sig mycket närmare ett nytt krig än en bestående fred.”

splittring eller enhet - härva med telefonledningar

Mina tankar gör ett brant kast till ett citat jag tuggat lite på. Det är Gerard Hughes som skriver:

Vår enda trygghet ligger i att Gud finns till, inte i vår beskrivning av honom.

Anledningen att jag kommer att tänka på detta är min egen bakgrund. När jag växte upp kändes det som att olika frikyrkliga samfund kunde stå långt ifrån varandra. Pingst trodde si, missionarna så och Svenska kyrkan något annat. För att inte tala om vad katolikerna trodde på…

Det fanns mycket tydliga fållor, och var och en verkade försvara sin tro. Det var kanske inte krig, men rejäla spänningar, upplevde jag.

Men tiderna har förändrats. Idag vet många unga inte om någon skillnad mellan olika samfund. Än mindre vad som karaktäriserar deras tro.

Och det är i det perspektivet jag ser det befriande i Hughes ord:

Vår enda trygghet ligger i att Gud finns till, inte i vår beskrivning av honom.

Vi kan hoppas att det är en beskrivning av den ekumeniska utveckling. Men situationen i och kring Israel… fred och försoning verkar tyvärr mycket långt borta. Det verkar som om alltför många på båda sidor  enbart finner trygghet i sin egen beskrivning av situationen.

Foton: Pete Chappell och Nico Design (flickr)

Onsdag: 97 år och flitig datoranvändare!

Vi hör ganska ofta om pigga åldringar. Jag känner en person som fyller 98 om ett tag. Han ägnar flera timmar om dagen åt att spela, eftersom han alltid musicerat.

Han bor inte nära mig, men jag brukar träffa honom när jag besöker kyrkan på hans ort. Nu hade jag behov av att hitta några gamla noter av Göte Strandsjö från 60-talet. Min mamma hade dem, men jag har inte kvar dem.

När jag nu ändå träffade min bekant frågade jag honom om han möjligen hade dessa noter.  Hans första kommentar:

– Det var väl ett grönt häfte?

Visst var det så.

– Kan jag få din e-postadress så ska jag scanna den och skicka över när jag kommer hem.

Inte riktigt den kommentar jag väntade mig.

Vi skiljs åt. Senare samma kväll kommer det ett telefonsamtal. Det visar sig att min snart 98-årige bekant inte fått igång sin scanner. Istället har han skrivit in sången i Finale, ett musikprogram där man skriver noter och arrangerar. Han har skickat över filen.

– Om du inte har programmet har dom det säkert på skolan du jobbar.

Jag hade programmet. När vi fortsatte samtalet klagade han lite över att Windows 10 var lite krångligt att lära sig…

Tala om att vissa åldringar håller sig alerta och med sin tid!

foto: Deraman Uskratz

Onsdag: Att enbart andas ut?

Livet består ju av både in- och utandningar. En sådan självklarhet att vi inte ens reflekterar över att bara ägna oss åt det ena, t.ex. andas ut.

Vad skulle hända då? Jo, ganska snart skulle ansiktet ändra färg och det skulle vara ute med oss.

Jag har just återkommit från min årliga höstretreat. Den ger möjlighet till perspektivskifte. I tystnaden öppnas ofta utsikt mot nya horisonter.

Tydligare inser jag hur mycket jag och stora delar av samhället har ett oerhört högt tempo. Osunt högt tempo. Hela tiden på väg. Bråttom. Se till att vara effektiv!

Det var här jag kom att tänka på bilden med andning. Det är som om vi enbart försöker andas ut. När ger vi oss tid att andas in?

Att åka på retreat och vara helt tyst under ett antal dygn kan vara både en fantastisk lyx och en mäktig utmaning. Men för min del blev det möjlighet till en djup inandning. Mycket välbehövlig sådan!

Men man behöver inte åka bort för att hitta en ”inandning”. Vi kan göra det enklare. Någon person uttryckte möjligheten så här: ”Se till att ta en minut i timmen, en timme om dagen, en dag i veckan…” för att lugna ner dig – och andas in. På ett sätt som passar dig.

Ett sätt att sammanfatta vad retreaten brukar betyda för mig:

I tystnaden är det lättare att urskilja evighetens våglängder.

Gungan hänger där och väntar på dig…

Gunga
Bara att sätta sig och koppla av.

Onsdag: Bli lycklig?

Denna variant av ett (påstått) kinesiskt ordspråk har jag hört citeras ganska ofta sista tiden. Det tycker jag om:

Vill du bli lycklig en timme – ta en tupplur.

Vill du bli lycklig en dag – gå och fiska.

Vill du bli lycklig ett år – vinn en förmögenhet.

Vill du bli lycklig hela livet – hjälp någon annan.