När jag gör frukost hör jag ett inslag som får mig att lyfta på ögonbrynen. Bo-Göran Bodin finns med i ekostudion och jag har lärt mig att när han är i farten brukar det vara obekväma stenar som lyfts på. Så även denna gång.
Nu har man kikat på resor för anställda inom Svenska kyrkan. Det är vad man bl.a. kallar personal- och studieresor. Det märkliga? Kostnaderna för dessa.
Jag får höra om ett exempel där en församling gjort en resa där de anställda skulle lära känna den nye kyrkoherden. Den resan gick på 800.000:-
Summan i sig är smått chockerande. Men det som får mig att riktigt hicka till är konstaterandet: ”Som jämförelse kostade resan dubbelt så mycket som xxx församling fick in i kollekt det året.”
Då reser sig de frikyrkliga nackhåren. Är det möjligt! Den helt övervägande delen av verksamheten inom frikyrkan finansieras ju genom kollekt, dvs. frivilliga (skattade) gåvor. Här gör personalen en resa som motsvarar dubbla den intäkten. Ofattbart. En annan värld.
Jag cyklar från frukosten mot jobbet och tankarna kring detta inslag rullar runt. Det känns onekligen märkligt. Att sådant sker.
Det är så lätt att ta på sig de kritiska glasögonen och plocka fram megafonen och börja ropa ut sina varningar. Samtidigt märker jag nånstans inom mig att en annan, lite försynt tanke tar form:
Vilka blinda fläckar har vi inom frikyrkan, som andra kanske plockar fram megafonen för?
Det är lätt att vara kritisk, men betydligt svårare att vara självkritisk. Båda sidor behövs.
Foto: Eric (flickr)