Fotointresset tillbaka (Hipstamatic 300 )

(Det är viss nördvarning för detta inlägg…)

När jag skaffade en iPhone första gången blev jag mycket besviken på kameran i den. Jag tyckte inte alls att det gick att ta några bra bilder. Fick ingen som helst känsla för att fota med mobilen.

Men så en dag upptäckte jag att man kunde krypa nära, och då blev det roligare. Det som satte fart på min användning av mobilen var appen Hipstamatic. En av de appar som skapar bilder av lite ”udda” karaktär. Jag vet inte varför, men plötsligt blev det roligt att fotografera. Slumpen grep in på ett helt nytt sätt, och jag blev triggad att fotografera mera.

Det blev så pass roligt att jag bestämde mig för att ta en bild om dagen i en månad. Det resulterade i Mars 2012 och Mars 2013 på flickr.

Poängen med Hipstamatic är att man skaffar olika ”filmer” och ”objektiv”. Genom att kombinera dessa kan man få mycket oväntade effekter.

Mitt skrivbord med en udda film och objektivkombination i Hipstamatic

Själv har jag inte ägnat mig så mycket åt att systematiskt prova dessa, utan har några favoriter som jag återvänder till. Man kan spara dessa favoriter, men det har blivit väldigt svårt att hantera rent praktiskt, när man vill experimentera och antalet stiger.

I senaste versionen, Hipstamatic 300, har man gjort om gränssnittet helt och hållet. Nu har det blivit mycket lättare att använda olika filter. Man kan även applicera dessa efteråt! Strålande. Orginalbilden finns kvar och man kan lägga på olika effekter och prova sig fram.

Bara ett litet aber. Om man vill synka till ”Bilder” på Mac som jag gör automatiskt via wifi – då blir det problem. Den synkar nämligen enbart originalbilden, inte effekter man lägger på. Det tog ett tag att upptäcka.

Det kan man lösa genom att använda iCloudsynkning på bilderna. Men har man över 5GB, vilket jag har, så måste man betala för den tjänsten. Och det har jag inte lust till! Man är medveten om problemet på Hipstamatic, och för att lösa det finns en utväg. Man stänger helt enkelt av möjligheten att redigera efteråt. Och det är ju inte så roligt…

Men jag har valt det ändå. Det kanske kommer en möjlighet att fixa det framöver. Att hitta den inställningen var inte självklart! Gör så här:

  • Öppna Inställningar
  • Hipstamatic
  • Ta kort
  • Välj ”Endast redigerat”

Då sparas enbart den filtrerade hipstamatic-bilden. Och så här kan det bli med olika ”objektiv” i Hipstamatic.

15-10-06-cykel-viskan-hipsta

15-10-06-cykel-viskan

Fruktsäsong

 

Det är härligt med egen trädgård! Vi brukar använda det vi har till frukosttallriken. På bilden ovan är det vinbär och björnbär. Granatäpplen har vi inte provat att odla själva…

Däremot är årets persikoskörd bärgad. Det har blivit många kilo persikosylt i år.

Egna persikor hösten 2015

På balkongen

Jag sitter i solen på balkongen. Det är första morgonen man behövt skrapa is från rutan på bilen. Hösten är i annalkande med stormsteg.

Men det är inte nattkylan som dominerar, även om den signalerar ankomst av andra tider. Solen skiner där jag sitter. En underbar hög och klar septemberhimmel. Solstrålarna värmer. Känslorna liksom tinar där jag sitter och njuter en stund efter intensivt arbete inne. På avstånd hörs  barnens intensiva lek på skolgården.

Efter ytterligare en stund inomhus återvänder jag till solen. Nu drabbas jag av tystnaden. Inga barn. Det hörs inget alls!

Jo, när jag blir stilla hör jag hur vinden susar. Dels borta på kullen mitt emot, men ibland kommer det även vindbyar som smeker häggmispeln och den tyska lönnen framför mig. Och nere i dalen ruskar aspen intensivt på sina små löv. Den är oerhört känslig och visar alltid vinden tydligast.

Knappt någon vind alls, ändå är den så påtaglig. De flesta dagar, med fullt pådrag, skulle jag inte märka vinden. Men nu, när jag sitter stilla, sluter ögonen, njuter av solen och tar in tystnaden: då hör jag vinden.

Då slår det mig att så här är nog ofta livet med Anden. Många dagar, när livet rullar på som vanligt, är det inte lätt att märka Anden alls. Han finns där någonstans i bakgrunden. Men så, när jag blir stilla och låter tystnaden omsluta mig. Då kan jag ana att här faktiskt är någon närvarande. Jag kan på ett helt annat sätt ta in det som faktiskt finns runt om mig.

Kanske som en stilla röst, en susning. Kanske som en reflektion över vad som händer runt omkring mig.

Jag behöver unna mig mer av stillhet…