Det finns så oerhört mycket på Youtube. Måste säga att denna video fascinerade mig. Kolla och se hur tonerna kastas från gitarr till gitarr som i fallande dominobrickor.
Det påminner mig om när jag läste musik på tidigt 70-tal och vi sysslade med s.k. ”modern körmusik”. Det var tider det.
Kan inte påstå att Robert Fripp och King Krimson var några av de jag lyssnade på. Men han har tydligen gått vidare mot kreativ modern musik.
En ”hjälte” nuförtiden handlar som regel om att vara djärv, muskulös, rik, berömd, begåvad eller ”fantastisk” av egen kraft, och ofta för egen vinning, medan den klassiska hjälten är en som ”håller ut till slutet”, oavsett kostnaden, och ändå har mycket över till andra. Sant hjältemod tjänar det allmännas bästa, annars är det inte hjältemod överhuvud taget.
R Rohr
Askonsdagen 2016
Spegeln samhället räcker mig
är förrädisk
Lager på lager av tunna
påklistrade bilder
tecknar konturer av mig
hjälplös
ratad
saknad
fattig
om jag inte
köper
reser
handlar
väljer
Låt fastans andedräkt
smälta de påklistrade lagren
Jag vill våga
verklighetens spegelbild
Se och söka
mitt sanna jag
Foto i montaget från: Trey Ratcliff, dicau58, Rupert Ganzer, Roberto Tadeo, rabih, Justin Brown, Rick Harrison (alla från flickr).
Min svärmor Siv bor i Trollhättan. Hon har bott länge i samma radhusområde. Helt plötsligt ser jag folk stanna till på vägen utanför och ta bilder. Varför?
Jo, i våras kunde Siv och hennes grannar förnöjt följa hur ett filmteam intog gatan under perioder. Det var i ett hus lite längre in på hennes gata som Ove förgäves försökte ta livet av sig. Det innebar att de kunde beskåda hur man sminkade, tog tagningar om igen och vandrade i grannskapet. Det blev ett trevligt avbrott i dagens rutiner.
Har ni lärt känna Ove så vet ni att han var mycket noga med att stänga grinden när man passerade. Där finns en skylt som tydligt signalerar detta (tittar ni noga ser ni vår bil, och den stängda grinden:).
Men det som gör att man stannar och tar en bild är nog skylten som man satt upp: ”Oves gata”. Det var alltså här Ove bodde.
Visst var det en speciell känsla att se slutscenen i filmen och konstatera: Javisst, där var Mahers välklippta bokhäck. Tagningen gjordes tydligen innnan forsytian på Sivs lilla uteplätt vid brevlådan blommat klart på sina långa skott.
När vi gick ut från bion med Siv kändes det som att vi bar på en liten hemlighet, som ingen av de andra besökarna hade en aning om. Vi visste precis hur det var där. Och det var Sivs hus som fanns med där i slutscenen.
Jag går i det snötäckta landskapet strax före gryningen. En granne på gatan sitter i sin bil och väntar på dottern, på väg ut genom dörren en bit in på tomten.
Förälderns huvud är nedböjt. I grådasket blir ansiktet svagt upplyst av skenet från mobilen. Lätt blåvitt blir det hela lite spöklikt.
Är inte det typiskt för vår tid, tänker jag när jag går vidare. Detta ständiga fokus på mobilen. I alla väder.
Så slås jag av en fundering. Har det funnits någon period i historien där människor i någon kultur ägnat lika mycket fokus på att ”vända sig inåt”? Jag tänker på kristna kulturer. Har det verkligen funnits någon period när så stor del av befolkningen vänt sig mot Gud, så regelbundet, i bön, som man söker mobilens sken idag?
Jag går vidare: Vart vänder jag själv mig oftast? funderar jag. Samtidigt gungar mobilen lätt mot låret för varje steg.
foto: kohei314
