tittahit

I stugan vid kusten får vi en dag se en häger. Den brukar aldrig hålla till i vår vik. Någon gång har jag sett en stå vid bron över till ön. Men aldrig här.

Kikaren åker fram. Den går laget runt och vi är alla fascinerade över hur hägern står där alldeles stilla. Varför?

Jo, den står och väntar på att födan ska komma. Då agerar den blixtsnabbt. En varelse i vattnet blir en måltid.

Vår häger var på så långt avstånd att vi inte kunde se vad den fick tag på, men något oformligt hängde och dinglade i den långa näbben.

Hägern finns kvar i mina tankar. Jag undrar vad dess sätt att skaffa sig föda har att säga? Det finns många djur som beter sig på liknande sätt. De är alldeles stilla, till dess att omständigheterna är de rätta. De kan vänta.

Vår tid verkar fungera lite tvärt om. Här handlar det inte om att vänta tills omständigheterna är de rätta. Här handlar det om att skapa de rätta omständigheterna. Vi väntar inte in det som finns omkring oss, utan ser i stället till att få det som vi vill.

Och visst, det är ett av människans kännetecken. Att kunna skapa. Fantasi som gör det till synes omöjliga möjligt. Men, till vilket pris sker detta i vår tid? Själv skulle jag behöva bete mig mer som hägern. Stilla vänta in den rätta tiden. Inte göra så mycket förrän det är dags.

Kan det handla om att våga tro att livet kommer till oss? Framifrån. Vi behöver inte jaga ifatt livet, som om det var på flykt från oss. Det går oss till mötes.

Något att fundera vidare över…

När jag gör frukost hör jag ett inslag som får mig att lyfta på ögonbrynen. Bo-Göran Bodin finns med i ekostudion och jag har lärt mig att när han är i farten brukar det vara obekväma stenar som lyfts på. Så även denna gång.

Nu har man kikat på resor för anställda inom Svenska kyrkan. Det är vad man bl.a. kallar personal- och studieresor. Det märkliga? Kostnaderna för dessa.

Jag får höra om ett exempel där en församling gjort en resa där de anställda skulle lära känna den nye kyrkoherden. Den resan gick på 800.000:-

Summan i sig är smått chockerande. Men det som får mig att riktigt hicka till är konstaterandet: ”Som jämförelse kostade resan dubbelt så mycket som xxx församling fick in i kollekt det året.”

Då reser sig de frikyrkliga nackhåren. Är det möjligt! Den helt övervägande delen av verksamheten inom frikyrkan finansieras ju genom kollekt, dvs. frivilliga (skattade) gåvor. Här gör personalen en resa som motsvarar dubbla den intäkten. Ofattbart. En annan värld.

Jag cyklar från frukosten mot jobbet och tankarna kring detta inslag rullar runt. Det känns onekligen märkligt. Att sådant sker.

Det är så lätt att ta på sig de kritiska glasögonen och plocka fram megafonen och börja ropa ut sina varningar. Samtidigt märker jag nånstans inom mig att en annan, lite försynt tanke tar form:

Vilka blinda fläckar har vi inom frikyrkan, som andra kanske plockar fram megafonen för?

Det är lätt att vara kritisk, men betydligt svårare att vara självkritisk. Båda sidor behövs.

Foto: Eric (flickr)