Inga säkerhetslinor
när kärleken kallar.
Jag vandrar naken
på nådens synbart sköra tråd.
Spänd över mitt livs
avgrunder.
Rösten manar bakom
kallar samtidigt framför.
Med förtröstans balansstång
följer jag
steg
för
steg.
Foto: Helen ST – flickr
Jag hade en vän från Syrien hos mig häromsistens. Han introducerade George Wassouf för mig. Tydligen en av de allra största i hans hemland.
När jag hörde musiken förflyttades jag tillbaka i tiden till lokalbussen mellan Betlehem och Jerusalem. Jag tog den ett antal gånger under en kort tid där.
Jag begriper inte ett skvatt. Men gillar det lite udda svänget!
Älgjaktsveckan har passerat. Redan mörkt när jag går till jobbet. På ett par veckor känns det som om mer än en årstid passerat.
Men det är vilsamt med hösten. Björken står där med spridda gula prickar. En skrud som nästan påminner av någon sjukdom. Fast vacker sådan.
Vattnet i Viskan står nästan stilla. Löven samlas likt brötar vid timmerflottning, fast i betydligt mildare formationer. Träd, bryggor och hus speglas i det svarta vattnet.
Hemma på tomten får jag syn på krassen vi planterade. Största delen har vissnat. Hänger med huvudet, som om det stoppats in i något det inte tål. Frosten kan ju vara ganska obarmhärtig
Men andra delar i krasseståndet blommar ihärdigt! Som om de inte brydde sig alls om det förändrade vädret. Trotsigt väljer de att visa sin konst att förgylla tillvaron med kulör.
När jag så kommer till trappan får jag syn på trebladsspiran. Så vacker! Den gläder oss nästan hela säsongen. Inte bara när den blommar skirt på försommaren, utan minst lika mycket nu, där den står där i rött och guld och riktigt säger: Titta på mig bara!
Jag älskar klara septemberdagar, där man har oändliga perspektiv uppåt. Men en mulen oktoberdag som denna är verkligen inte dum heller. Om man väljer att promenera i sakta mak. Med öppna ögon (och kanske kameran framme).
https://youtu.be/bW5M5xljdCI
En lätt hysterisk Alvin Lee sprutar energi ur både gitarr och röst – på Woodstockfestivalen -69.
När jag ögnade ledarsidan i Borås Tidning föll orden på följande citat.
Vi har ingen rätt att dela landet, inte genom ord, inte genom handling, inte genom tyst samtycke och inte genom ursäkter. Vi måste offra våra liv för att göra Judéen och Samarien (Västbanken) till en del av Israel.
Marie Anell skriver om Shimon Peres, men orden visar sig vara från Israels utbildningsminister, Naftali Bennet. Uttalade i oktober 2016. I ett nötskal beskriver det de spänningar som finns mellan Israel och Palestina, och svårigheterna att finna en form för fredlig samexistens.
Hon avslutar sina funderingar med följande: ”Naftali Bennets senaste uttalande visar att dagens Israel befinner sig mycket närmare ett nytt krig än en bestående fred.”
Mina tankar gör ett brant kast till ett citat jag tuggat lite på. Det är Gerard Hughes som skriver:
Vår enda trygghet ligger i att Gud finns till, inte i vår beskrivning av honom.
Anledningen att jag kommer att tänka på detta är min egen bakgrund. När jag växte upp kändes det som att olika frikyrkliga samfund kunde stå långt ifrån varandra. Pingst trodde si, missionarna så och Svenska kyrkan något annat. För att inte tala om vad katolikerna trodde på…
Det fanns mycket tydliga fållor, och var och en verkade försvara sin tro. Det var kanske inte krig, men rejäla spänningar, upplevde jag.
Men tiderna har förändrats. Idag vet många unga inte om någon skillnad mellan olika samfund. Än mindre vad som karaktäriserar deras tro.
Och det är i det perspektivet jag ser det befriande i Hughes ord:
Vår enda trygghet ligger i att Gud finns till, inte i vår beskrivning av honom.
Vi kan hoppas att det är en beskrivning av den ekumeniska utveckling. Men situationen i och kring Israel… fred och försoning verkar tyvärr mycket långt borta. Det verkar som om alltför många på båda sidor enbart finner trygghet i sin egen beskrivning av situationen.
Foton: Pete Chappell och Nico Design (flickr)
