Älgjaktsveckan har passerat. Redan mörkt när jag går till jobbet. På ett par veckor känns det som om mer än en årstid passerat.
Men det är vilsamt med hösten. Björken står där med spridda gula prickar. En skrud som nästan påminner av någon sjukdom. Fast vacker sådan.
Vattnet i Viskan står nästan stilla. Löven samlas likt brötar vid timmerflottning, fast i betydligt mildare formationer. Träd, bryggor och hus speglas i det svarta vattnet.
Hemma på tomten får jag syn på krassen vi planterade. Största delen har vissnat. Hänger med huvudet, som om det stoppats in i något det inte tål. Frosten kan ju vara ganska obarmhärtig
Men andra delar i krasseståndet blommar ihärdigt! Som om de inte brydde sig alls om det förändrade vädret. Trotsigt väljer de att visa sin konst att förgylla tillvaron med kulör.
När jag så kommer till trappan får jag syn på trebladsspiran. Så vacker! Den gläder oss nästan hela säsongen. Inte bara när den blommar skirt på försommaren, utan minst lika mycket nu, där den står där i rött och guld och riktigt säger: Titta på mig bara!
Jag älskar klara septemberdagar, där man har oändliga perspektiv uppåt. Men en mulen oktoberdag som denna är verkligen inte dum heller. Om man väljer att promenera i sakta mak. Med öppna ögon (och kanske kameran framme).