Kategori: Skrivet

Jag går i det snötäckta landskapet strax före gryningen. En granne på gatan sitter i sin bil och väntar på dottern, på väg ut genom dörren en bit in på tomten.

Förälderns huvud är nedböjt. I grådasket blir ansiktet svagt upplyst av skenet från mobilen. Lätt blåvitt blir det hela lite spöklikt.

Är inte det typiskt för vår tid, tänker jag när jag går vidare. Detta ständiga fokus på mobilen. I alla väder.

Så slås jag av en fundering. Har det funnits någon period i historien där människor i någon kultur ägnat lika mycket fokus på att ”vända sig inåt”? Jag tänker på kristna kulturer. Har det verkligen funnits någon period när så stor del av befolkningen vänt sig mot Gud, så regelbundet, i bön, som man söker mobilens sken idag?

Jag går vidare: Vart vänder jag själv mig oftast? funderar jag. Samtidigt gungar mobilen lätt mot låret för varje steg.

foto: kohei314

När jag passerar häggmispeln i trädgården noterar jag att den avlövats ganska rejält. Inte så många löv kvar på buskarna.

Några ligger färggranna kvar på marken, medan andra skrumpnat ihop och gått helt över i brunt. Och mellan bladen sticker det fortfarande gröna gräset trotsigt upp sina strån.

Är det här en bild för våra liv?

Vi går igenom olika perioder. Men dessa har ett slut. De behöver avlövas. Det kanske inte känns så gott när det är ”höst” i en livsfas, och man inser att löven måste få falla.

Jag ser på löven som ligger där och håller på att bli mull, näring för andra växter. De ser inte mycket ut för världen. De har just fallit. De har haft sin tid. Men de kommer att få betydelse för andra.

Busken kommer att skjuta nya blad nästa år igen. Och blomma. Med årsringar i ytterligare ett lager. Häggmispeln kommer att stå stadigare efter det här.

Är det så med våra liv också? När vi tvingas (vågar?) släppa grönskande löv som gjort sitt, kommer det visa sig att de kunnat ge näring åt andra. Och när vi går vidare kommer något nytt att ”slå ut”. Och vi får en årsring till – och står stadigare rotade i vår sanna personlighet…

 

Det är härligt med egen trädgård! Vi brukar använda det vi har till frukosttallriken. På bilden ovan är det vinbär och björnbär. Granatäpplen har vi inte provat att odla själva…

Däremot är årets persikoskörd bärgad. Det har blivit många kilo persikosylt i år.

Jag sitter i solen på balkongen. Det är första morgonen man behövt skrapa is från rutan på bilen. Hösten är i annalkande med stormsteg.

Men det är inte nattkylan som dominerar, även om den signalerar ankomst av andra tider. Solen skiner där jag sitter. En underbar hög och klar septemberhimmel. Solstrålarna värmer. Känslorna liksom tinar där jag sitter och njuter en stund efter intensivt arbete inne. På avstånd hörs  barnens intensiva lek på skolgården.

Efter ytterligare en stund inomhus återvänder jag till solen. Nu drabbas jag av tystnaden. Inga barn. Det hörs inget alls!

Jo, när jag blir stilla hör jag hur vinden susar. Dels borta på kullen mitt emot, men ibland kommer det även vindbyar som smeker häggmispeln och den tyska lönnen framför mig. Och nere i dalen ruskar aspen intensivt på sina små löv. Den är oerhört känslig och visar alltid vinden tydligast.

Knappt någon vind alls, ändå är den så påtaglig. De flesta dagar, med fullt pådrag, skulle jag inte märka vinden. Men nu, när jag sitter stilla, sluter ögonen, njuter av solen och tar in tystnaden: då hör jag vinden.

Då slår det mig att så här är nog ofta livet med Anden. Många dagar, när livet rullar på som vanligt, är det inte lätt att märka Anden alls. Han finns där någonstans i bakgrunden. Men så, när jag blir stilla och låter tystnaden omsluta mig. Då kan jag ana att här faktiskt är någon närvarande. Jag kan på ett helt annat sätt ta in det som faktiskt finns runt om mig.

Kanske som en stilla röst, en susning. Kanske som en reflektion över vad som händer runt omkring mig.

Jag behöver unna mig mer av stillhet…