Jag kikade på en dokumentär om Joe Cocker häromdan. Det fanns en hel del tragik kring hans liv, men han hade ju definitivt en av de mäktigare rösterna…
En låt jag minns jag gillade för länge sen var Delta Lady. Enkel men svängig. Här är den först från en inspelning i Berlin. Vet inte vilket år, men det måste vara sent i hans karriär.
För mig är det här en hel dos nostalgi. I början av konserten kokar det igång med riktigt Santana/latinostuk. I detta klipp kliver så McLaughlin in.
Det flyttar mig tillbaka till 70-talet. En av de förmodligen mest smärtsamma musikupplevelser jag varit med om, var när Mahavishnu Orchestra, med McLaghlins vassa gitarr plus en elektrisk fiol, spelade på Montreux Jazz Festival.
Någon var framme vid högtalarna och mätte ljudstyrkan: 137db. Jag satt inte långt ifrån. Hade enbart tidningspapper att sätta i öronen. Det gjorde ont! Minns mest Billy Cobham bakom trummorna från den konstellationen…
Robben Ford har alltid varit en av mina favoritgitarrister. Men som alla bluesmän är han ojämn. På enda konserten jag hört honom live var han inte rolig alls. Men andra gånger får han mig att gråta.
På den här konserten har han bl.a. sällskap av Ryan Cavanaugh på banjo. Kul och nytt för mig att höra . Resten av bandet: Etienne Mbappe (bass), Toss Panos (trummor) och Bill Evans (sax).
Idag ska jag ansvara för begravningsgudstjänst för min svåger Bosse Nilsson. Det är med tacksamhet jag minns honom.
En sång som spelas på begravningen är denna
Jag hade inte hört den tidigare, men tycker det är en mycket fin beskrivning av någon som betytt oerhört mycket för en. Den får inleda mina musikfredagar för hösten.
Jag kommer för alltid att tänka på er Bosse och Meta när jag hör den!