Jag sitter i solen på balkongen. Det är första morgonen man behövt skrapa is från rutan på bilen. Hösten är i annalkande med stormsteg.
Men det är inte nattkylan som dominerar, även om den signalerar ankomst av andra tider. Solen skiner där jag sitter. En underbar hög och klar septemberhimmel. Solstrålarna värmer. Känslorna liksom tinar där jag sitter och njuter en stund efter intensivt arbete inne. På avstånd hörs barnens intensiva lek på skolgården.
Efter ytterligare en stund inomhus återvänder jag till solen. Nu drabbas jag av tystnaden. Inga barn. Det hörs inget alls!
Jo, när jag blir stilla hör jag hur vinden susar. Dels borta på kullen mitt emot, men ibland kommer det även vindbyar som smeker häggmispeln och den tyska lönnen framför mig. Och nere i dalen ruskar aspen intensivt på sina små löv. Den är oerhört känslig och visar alltid vinden tydligast.
Knappt någon vind alls, ändå är den så påtaglig. De flesta dagar, med fullt pådrag, skulle jag inte märka vinden. Men nu, när jag sitter stilla, sluter ögonen, njuter av solen och tar in tystnaden: då hör jag vinden.
Då slår det mig att så här är nog ofta livet med Anden. Många dagar, när livet rullar på som vanligt, är det inte lätt att märka Anden alls. Han finns där någonstans i bakgrunden. Men så, när jag blir stilla och låter tystnaden omsluta mig. Då kan jag ana att här faktiskt är någon närvarande. Jag kan på ett helt annat sätt ta in det som faktiskt finns runt om mig.
Kanske som en stilla röst, en susning. Kanske som en reflektion över vad som händer runt omkring mig.
Jag behöver unna mig mer av stillhet…