Höstlöv väcker tankar

När jag passerar häggmispeln i trädgården noterar jag att den avlövats ganska rejält. Inte så många löv kvar på buskarna.

Några ligger färggranna kvar på marken, medan andra skrumpnat ihop och gått helt över i brunt. Och mellan bladen sticker det fortfarande gröna gräset trotsigt upp sina strån.

Är det här en bild för våra liv?

Vi går igenom olika perioder. Men dessa har ett slut. De behöver avlövas. Det kanske inte känns så gott när det är ”höst” i en livsfas, och man inser att löven måste få falla.

Jag ser på löven som ligger där och håller på att bli mull, näring för andra växter. De ser inte mycket ut för världen. De har just fallit. De har haft sin tid. Men de kommer att få betydelse för andra.

Busken kommer att skjuta nya blad nästa år igen. Och blomma. Med årsringar i ytterligare ett lager. Häggmispeln kommer att stå stadigare efter det här.

Är det så med våra liv också? När vi tvingas (vågar?) släppa grönskande löv som gjort sitt, kommer det visa sig att de kunnat ge näring åt andra. Och när vi går vidare kommer något nytt att ”slå ut”. Och vi får en årsring till – och står stadigare rotade i vår sanna personlighet…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *