För några år sen började jag så smått dricka kaffe igen, efter några decenniers uppehåll. När mina grabbar upptäckte detta förärade de mig en Moka Express i födelsedagspresent. (Läs om dess historik. ) Helt plötsligt blev det en helt annan sak att dricka kaffe. Det smakade riktigt gott – när jag fick göra mig en latte med rejält med mjölk i.
Och sen dess har det rullat på.
Men man kan ju glömma en Moka på plattan, och det är inte bra. Åtminstone inte för utseendet av nederdelen. Av den anledningen blev jag förärad en ny bryggare, denna gång av hustrun. Nu heter den Bialetti, Venus .
I sommarstugan har vi kvar den något ”brända” gamla Mokan. När jag kommer dit, visar det sig att den inte är likadan som den nya. Det glömmer jag mellan varven.
När jag har bryggt kaffet och ska hälla det i muggen – då går det ofta lite snett. Jag kör nämligen mitt invanda tempo, och häller med friskt tempo i muggen. Då börjar det rinna kaffe utmed Mokan och ner på underlaget. Och jag blir irriterad. Att jag inte kan komma ihåg det!
Öppningen på den gamla Mokan är nämligen mycket smalare! Följden blir att jag med mitt vanliga tempo inte accepterar den begränsning bryggaren har. Det finns helt enkelt inte plats att hälla så mycket kaffe på en gång.
Efter någon dag brukar det gå bra. Då har jag lärt mig.
Men när jag står där och häller – långsamt – slår mig tanken: Försöker Mokan berätta något för mig? Har den en hälsning rakt in i min vardag?
Kanske är det så att den helt sonika beskriver hur det är med livet många gånger. Jag försöker hinna med en hel massa, men det går inte att göra hur mycket som helst. Då rinner det över… (Det har jag smärtsamt fått erfara, men det är en helt annan historia.)
Så åtminstone ett tag efter besöket i sommarstugan följer mig Mokans uppmaning. Och den behöver jag!