Livet som cykeltur – i motvind

Har du nån gång gett dig ut på en cykeltur och du upptäcker att det går fantastiskt lätt att trampa? Ända tills det är dags att cykla hem! Då inser du att det fanns en anledning till att det gick så lätt. Kraftig medvind.

När vi har riktig medvind känner vi inte av den. Allt känns självklart. Allt går lätt. Inga bekymmer. Men så kommer punkten när det vänder. Vi måste åt andra hållet. Då tar det plötsligt emot.

Så är det med livet, och så måste det vara – för oss alla.

Det är lite intressant vad man har för cykel när det blåser rejäl motvind. Har man många växlar, så är det bara en sak som gäller: Växla ner! Det kommer inte att gå lika fort, men vi orkar trampa.

Foto: hugovk
Foto: hugovk DBS är märket på den gamla 2-växlade cykeln

I sommarstugan har vi ett par gamla tvåväxlade cykar. Ni vet av det slaget där man trampar lite bakåt för att växla. Och det är ju minst sagt lurigt om man aldrig provat tidigare. Det fick en engelsk vän känna på när vi gav oss ut och cyklade i lite oländig terräng häromåret. Inte lätt att parera bromsningar inför rötter och diken med att få in rätt växel…

När jag är ute och cyklar i motvind och kommer till en uppförsbacke händer det ibland att jag redan har lägsta växeln i. Men det går så tungt att jag tänker att nu måste det vara dags att lägga i en lägre växel. Men det blir till min överraskning i stället en högre.

Vad händer? Jo, det tar plöstligt stopp. Om jag inte direkt trampar bakåt (på dessa märkliga tvåväxlade cyklar) och växlar ner kommer jag tvingas att stanna och kliva av cykeln. Motvinden och motlutet är så starkt att jag inte orkar trampa på den högre växeln.

Precis som livet. När det är stark motvind och det går riktigt tungt – då gäller det att växla ner. Accepterar vi inte att det tar emot så mycket att vi inte orkar på en högre växel…. Ja, då får vi helt enkelt kliva av!

Och vad det innebär i livet kan du gärna fundera vidare på.

Anders Piltz om vår gudsbild

En av mina favoritkrönikörer i Göteborgs-Posten är Anders Piltz. Han skriver nästan alltid tänkvärt. Den 25 juli skrev han om Ett tillstånd byggt på attraktion. Eftersom jag inte hittar den på nätet, tar jag mig friheten att citera ett längre avsnitt:

Guds rike är inte ett territorium utan ett tillstånd: att Gud råder, och att värderingarna i Bergspredikan, saligprisningarna (Matteus kap 5) och deras upp-och-nedvända värld och värden gäller. Jesus säger att han kommit till världen för att initiera detta tillstånd, som inte bygger på tvång utan på attraktion, inte på våld utan på omvändelse.

Men i oss alla finns en liten taliban, en liten IS-krigare, som skulle önska att man kunde trycka på delete-knappen och röja ur vägen allt som står emot våra önskedrömmar om en bättre värld, alla missförhållanden, vara en fallucka för folk som irriterar oss och står oss emot. Vi huserar alla en totalitär frestelse, att se allt i svartvitt och rensa ut det svarta, ogräset i vetet. Av en normal gud kunde man kräva en sådan operation, snarast. Vi retar oss på att Gud, om han finns, är så lite aggressiv mot orättvisorna i världen. Borde han (hen?) inte ingripa med en blixt från en himlen så snart något är fel?

Mycket snyggt formulerat tycker jag! Hur han fortsätter? Det kan bli eget tankestoff…

Mördarsniglar och maskrosor

En morgon för ett tag sen när jag gick till jobbet mötte jag en syn jag aldrig sett tidigare. På ett stånd med maskrosor klängde flera mördarsniglar. När jag kikade närmare fick jag se att det såg precis likadant ut på stånden bredvid.

Jag tog några bilder och promenerade vidare. Efter en stund började tankarna snurra.

För de flesta är mördarsniglar otäcka. Inkräktare som ger sig på det man älskar och försöker vårda.

Bilden gled över till våra liv. Finns det ”mördarsniglar” i våra liv

Ovälkomna gäster som snyltar på det vi försöker vårda?

Alla aktiviteter som vi förväntas vara med på – och vill vara med på för den delen också – kan de fungera som mördarsniglar som kryper upp och äter av det vi vill ska blomma i våra liv?

Kan hetsjakt i vardagen, den som vi nästan omedvetet pressas in i, fungera som små djur som sakta men säkert förstör det vi egentligen vill? Som äter upp det som är på väg att blomma ut.

Jag fortsätter promenaden och hör koltrast, bofink och många andra skönsjungande fåglar som jag inte kan identifiera. Jag njuter för fulla drag, och vandrar raskt in i ett doftmoln från ett stort häggbuskage. Livet är fantastiskt.

Vilka kontraster!

Och en spegel av livet. Det hotande och det sköna alldeles bredvid varandra.

Det är vår vardag.

Det är livet…

Grönare gräs

Det är sen Kristi himmelsfärds dag. Solen både värmer och bländar där jag sitter på huk på gräsmattan. Över mig ett litet tak av nyutslagen äppelblom.

Bredvid mig håller en vattenkanna långsamt på att fyllas. I den blandas vatten med något som heter Grönare gräs. Lite senare går jag över gräsmattan och blandningen strilar ner över den.

Syftet med det jag gör är att få bort en del av mossan i gräsmattan.

Behandlingen verkar snabbt. Bara en halvtimme senare kan man ana hur mossan ändrat färg. Senare ska jag försöka hinna kratta upp en del av mossan, så att gräset får bättre plats att växa och inte blir så utträngt av mossan.

Det blir många vändor att göra nya blandningar och hälla dem över delar av gräsmattan. Under tiden passerar många tankar…

Kan detta vara en bild för delar av det kristna livet?

Guds ord som ett koncentrat. När vi som församling tar del av det är det inte längre lika koncentrerat, och genom förkunnelsen sprids det ut över våra liv. De är som gräsmattorna, fyllda med saker vi egentligen inte vill ska vara där. Tankar, handlingar och aktiviteter vi egentligen inte vill ska prägla vårt liv.

När Guds ord når våra liv kan det göra områden synliga som vi gärna skulle vilja ha bort.

Då kanske det är dags att ta fram krattan…