Våren är egensinnig

Visst är våren härlig! Det är fantastiskt att få vara med om en svensk vår. Visserligen alltid oberäknelig. Inte likadan något år, men alltid fascinerande.

Det finns de som flyttar söderöver för att få njuta av sommar året runt. Inget för mig. Jag vill uppleva årstidernas växling. Inte minst våren.

Däremot kan man inte placera in våren i en mall. Ibland kommer den smygande tidigt, för att plötsligt ta en paus. Ibland ger den vika för en efterhängsen vinter som vill göra en sista påhälsning.

Våren går tvärt emot mycket i vårt samhälle om vi tänker efter. Vi är så vana att kunna bestämma det mesta själva. Vi ställs inför mängder av val, oavsett om det gäller tele-, försäkrings- och elleverantör, val av skola…

Allt detta ger oss lätt föreställningen att vi har kontroll. Men våren rår vi inte på. Den kommer när den kommer. I den takt den själv vill.

Trots det tar de flesta av oss emot våren med stor glädje. Med den kommer ljuset och värmen. Även om de inte kommer i det tempo vi önskar, så vet vi att de kommer.

ViolKanske skulle vi förhålla oss till andra saker som till våren? Inte så att vi struntar i allt, men däremot är beredda att ta emot saker som de kommer. Inte så ofta sträva efter kontroll, utan i stället försöka acceptera att livet räcks oss som en gåva. Dag för dag.

Det är faktiskt så för oss alla. Ingen av oss kan ta sig en enda dag. Varje sekund räcks oss, av framtiden. Det enda vi kan göra är att ta emot den. Och förvalta den.

Vi upptäcker våren på olika sätt. Vissa hör koltrasten och rödhaken som sjunger på sitt oefterhärmliga språk. Andra studerar knoppar i trädgården. Någon ser vitsippor. Andra häggens blommor. Och några konstaterar förbluffat: ”Det är ju snart sommar!” och har nästan missat våren.

Det är med kristen tro lite som med våren. Vi kan inte kontrollera den, inte bestämma den. Den räcks oss, från framtiden, och från det som hänt i detförflutna – samtidigt. Vi kan däremot ta emot den som den kommer. Som våren. På vilket sätt det nu är vi upptäcker den!

***

Texten är skriven för vår lokala tidning Markbladet, under rubriken Mellan himmel och Mark. Det är de olika kyrkorna i utgivningsområdet som hjälps åt med bidrag.

Jazzklubb vs gudstjänst

För någon vecka sen satt jag på Montmartres legendariska jazzklubb i Köpenhamn tillsammans med en av sönerna. Vi lyssnade på en för mig relativt ny bekantskap, pianisten Justin Kauflins trio. Fantastiskt musik! Lyssna själv.

Kvällen bestod av en blandning av Justins kompositioner och ett axplock ur standardrepertoaren. Ibland gick associtationerna till en tidig Keith Jarrett när jag hörde hans svängiga spel. Teknisk ekvilibrist och meoldiskt väldigt skicklig.

Han har spelat tillsammans med trummisen Billy Williams länge. En fascinerande slagverkare med ett oerhört flyt. Han lyckades med konststycket att spela både tight och flytande, lägga ett stadigt komp samtidigt som han gjorde många fria utflykter.

Att det blev ett stabilt gung handlade mycket om att kvällens basist var Thomas Fonnesbaek (låter så här på Spotify). Han gjorde ett bra jobb med att läsa in sig på Kauflins låtar. Och när det sen var standardlåtar, då var han verkligen på hemmaplan och fick mycket beröm av Kauflin.

Men – det var egentligen inte det jag tänkte skriva om. När jag satt och lyssnade slog det mig plötsligt: Det här ger mig en mycket större känslomässig upplevelse än flertalet gudstjänster jag går på.

Konstaterandet kanske inte borde vara förvånande, men tanken fastnade. Jag menar, alla fotbollsfans som går på en match med sitt favoritlag lever förmodligen ut mycket mer där än vad de gör på en gudstjänst.

För mig blev det ändå ett viktigt konstaterande. Det beror nog delvis på att jag inte varit på någon bra konsert på lång tid. Jag var helt enkelt svältfödd på bra livemusik. Under tidigare perioder i livet, när jag ofta lyssnade på livemusik, hade jag kanske inte reagerat likadant.

Samtidigt betonar det vikten av att vi är hela människor. Även om det för mig är självklart att det är i församlingen jag hämtar mitt livs viktigaste näring, så är det inte där jag får allt till livs. För mig och många andra är musiken något som verkligen förgyller livet. Att höra den live, på en liten klubb, med ypperliga musiker, förstärker sannerligen upplevelsen. Närheten. Den direkta responsen. Kontakten och samspelet mellan musiker och publik. Jag blir både lycklig, hänförd och tappar stundom tidsbegreppet.

För dig kanske det är något annat som har samma funktion??

PS
Jag använde begreppet vs i rubriken. Det kanske behöver en förklaring: ett latinskt begrepp som betyder ”vänd emot”. Det används t.ex. i sportsammanhang när två tennisspelare ställs emot varandra. Här handlade det om att jazzklubben och gudstjänsten var de båda sidorna i den lilla tankekarusell som snurrade till när jag gjorde min reflektion.