Den dag du dog

Kors i hummertinaPåsk igen. Vi har vandrat genom fastan och står än en gång inför mysteriet.

Med min uppväxt och bakgrund i frikyrkan har jag lite kluvna bilder av långfredagen. Å ena sidan minns jag hur vi som barn inte fick göra *något* alls. Det kändes som den tråkigaste dagen på året på nåt sätt.

Som lite äldre, när jag upplevt ett antal olika frikyrkomiljöer, kan jag även se ett annat drag. En fara i att man på flera håll inte riktigt landat i långfredagen och dess svårsmälta innehåll. I stället har det känts som att man nästan måste ”Gå vidare till påskdagen utan att passera långfredagen”.

Visst, det är där vi ska landa, men för att det ska bli någon uppståndelse, behöver vi också långfredagen. Kontrasterna i livet, inte minst det kristna livet, syns kanske allra tydligast just i påsken.

Därför försökte jag för några år sen skriva en sång som handlade om långfredagen. Enbart långfredagen. Det finns inte så många sådana.
Det blev ett försök att leva mig in i den dagen. Du kan lyssna på sången här:

1 Tunga steg som trampar en stig
oändligt svår att gå.
Nakna fötter under en tyngd
som ingen kan förstå.

2 Människor ropar, hånar dig där
du hänger på ett kors.
Trots att du valt vägen som bär
till friheten för oss.

ref. Det var den dag du dog,
den dag du offrade dig.
En oförglömlig stund,
den dag du gav ditt liv för oss.

3 Där i mörkret skälver den tro
med vilken under skett.
Ändå går du ut på den bro
vars ände ingen sett.

4 Andlöst lyssnar skapelsen till
den sista suck du drar.
Du har valt det Skaparen vill.
Du lyssnat till din Far.

Skulle du vilja ha noterna, så finns de här:
Den dag du dog